Man dör inte av stress, man slutar bara att leva

Jag drivs av en övertygelse om att det går att göra psykisk ohälsa pratbart, förståeligt och fritt från stigma och skam. För jag ser dagligen bevis på det, och jag har arbetat för och befunnit mig i kontexter där det varit så. Det är också förhållandevis lätt. Vägen dit är – kunskap.

Jag tror att det är den övertygelsen som tillsammans med gedigen både praktisk och teoretisk kunskap och mångårig erfarenhet från fältet som driver mig att ständigt vilja förstå mer och tänka ännu större. Det finns tillräckligt mycket kunskap idag för att kunna bromsa utvecklingen av psykisk ohälsa i samhället, vi behöver bara lära oss att använda den och att se problemet inte bara ifrån ett individperspektiv, utan även ifrån ett större samhällsperspektiv.

Jag var sjuk i utmattningssyndrom i över fyra år. Det var mitt livs värsta kris. Idag använder jag mig av den. När jag föreläser, utbildar eller i boken. Då jag har en samhällsteoretisk bakgrund rör jag mig från samhällsstruktur till hur det påverkar individen. Det går inte att prata om psykisk ohälsa av något slag utan att sätta det i en större samhällskontext. Det går heller inte att prata utan att faktiskt ta upp alla konsekvenser det faktiskt får, inte bara för individens hälsa, utan även vad gäller andra områden som identitet, ekonomi, arbete efteråt, relationer eller för de anhöriga.

Slutligen är det näst intill omöjligt att komma någonvart om det bara är blytungt. Det är ett allvarligt ämne, med, många gånger allvarliga konsekvenser, men alla har ett psyke de behöver förhålla sig till, och i det finns mer gemensamma faktorer än tvärtom. Vi delar alla det som kallas livet och ibland är livet surt. Olika mycket surt möjligen, men alla kan relatera till det, och i det gemensamma blir det värme, dråpligt, roligt och hoppfullt. Mitt mål med mitt arbete är att landa i just det.